mrmasasweden.wordpress.com

Sonata Arctica – The Days of Grays

The Days of Grays
Det borde inte ha undgått någon som läser min blogg att Sonata Arctica för några veckor sedan släppte en ny platta, The Days of Grays. Men det är först nu som jag har bildat mig en klar uppfattning om låtarna på skivan och vad jag EGENTLIGEN tycker. Så nu känner jag att det har blivit dags för en recension! Men eftersom skivan är så komplex och har så många lager så kommer inte utrymmer här på bloggen att räcka till för att skriva ALLT som jag vill skriva om VARJE låt. Så det får bli någon form av sammanfattning istället. SO HERE WE GO!

Sonata Arctica har nästan alltid inlett sina skivor med en uppåt tempo låt som direkt kastar in en i det hela (till exempel In Black & White och Abandoned, Pleased, Brainwashed, Exploited). Men här drar de istället igång med en lugn instrumental piano låt, Everything Fades to Gray (Instrumental). Detta ser jag dock inte som något dåligt. Den ger en känsla av att något storslaget är att vänta, vilket är helt sant. För The Days of Grays är en storslagen skiva!

Efter det lugna introt drar Deathaura igång med full fart. Man hör direkt att det är Sonata Arctica och även fast det blir lite väl konstigt när det, efter det snabba introt, blir piano igen med en kvinnlig sångerska (det är alltså inte Tony Kakko som öppnad vokalt) så är det på det hela taget en väldigt bra intro låt. Här introduceras också det sound som står sig längs hela skivan. Bandet har nämligen vidareutvecklats soundmässigt sedan den förra banbrytande plattan Unia. Bandet har lyckats ta de nyskapande och komplexa elementen från Unia och kombinerat det med deras ”gamla” power/speed metal sound. Det känns äntligen som om bandet har hittar hem! Denna kombination fortsätter även, som sagt, på den absolut största delen av albumet. Främst på låtarna The Last Amazing Grays, No Dream can heal a Broken Heart, As if the World Wasn’t endign och The Truth is Out There. Dessa låtar doftar mest av det som jag nämnt ovan, även fast alla låtar till viss del gör det.

På plattan finns också den nyskapande Zeroes. Zeroes är olik allt annat som Sonata Arctica någonsin gjort, samtidigt som man direkt hör att det är just Sonata. På något konstigt sett har de i Zeroes tagit deras gamla sound och vridit till det helt och fyllt det med en massa nya grejor. Det är väldigt svårt att förklara, men jag gillar det faktiskt RIKTIGT mycket! På tal om gammalt så finns det även med en låt på plattan som Tony Kakko skrev 1996 (men som aldrig tidigare spelats in), jag talar om video låten Flag in the Ground. Det är en väldigt bra låt och i stort sett den enda riktigt renodlade power metal låten i samlingen. Trots det så tycker jag inte att den sticker ut och inte passar in. Tvärtom så tycker jag att den passar in alldeles utmärkt och den bidrar till helheter på ett väldigt bra sett.

The Days of Grays ger oss också fortsättningen på sviten om stalkern Caleb (från låtarna The End of this Chapter, Don’t Say a Word och Caleb) i låten Juliet. I den här delen av historien märker man hur Caleb (vars namn man fick reda på i just Caleb från den förra plattan, och vi får nog förutsätta att denna titel avslöjar namnet på hans offer) blir allt mer desperat och för första gången så tycker jag att Tony Kakko gestaltar honom som den sjuka person som han verkar vara. Musiken är, i mitt tycke, som en blandning mellan alla de tidigare delarna. Här finns storslagenheten från The End of this Chapter, power metallen från Don’t Say a Word och komplexiteten från Caleb. Hur ska detta följas upp egentligen? Om det nu ens kommer att följas upp. Beroende på hur man tolkar det så kan sluter på låten även betyda sluter på sagan om Caleb och Juliet, men vi får se.

Om jag nu ska försöka sammanfatta The Days of Grays så måste jag framför allt säga att jag faktiskt tycker att Sonata Arctica har hittat hem nu. De har hittat den perfekta kombinationen av deras gamla power metal och deras mer komplexa Unia-sound. Låtarna håller, som vanligt med Sonata, skyhög kvallitet, även om man inte inser det för en efter några lyssningar. Visst, om jag hade fått bestämma hade nog den kvinnliga sången i Deathaura och No dream can heal a Broken Heart strukits. Men de hade säkert någon plan med den också…

Till sist vill jag också säga något om nytillskottet Elias Viljanen (gitarr). Jag tycker det är synd att han inte får visa mer vad han går för. Precis som på Unia är nämligen gitarrandet och solandet begränsat. Men några solon är det, och de är fantastiska! Välkommen på riktigt Elias! Hoppas att vi får höra mer av dig på nästa platta!

Sonata Arctica – The Days of Grays: Betyg 8,5/10
Bästa låt: The Last Amazing Grays

(R.I.P Uffe Larsson!)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s