mrmasasweden.wordpress.com

Whitesnake – Good to be Bad

När jag satte mig ner för att lyssna på Whitesnakes nya skiva så visste jag inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Jag har aldrig varit något Whitesnake fan och har inte hört mer än ett par låtar från deras repertoar. Så jag visste helt enkelt inte hur en ”riktig” Whitesnake platta skulle låta. Det vet jag nog i och för sig fortfarande inte, eftersom ”Good to be Bad” hittills är den enda som jag hört.

Men hur låter då Whitesnakes första studioalbum på elva år?
Plattan öppnas med en låt i riktig klassisk hårdrock stil. Best Years börjar med ett låte flummigt riff som för tankarna åt blues. Sedan kommer David Coverdales stämma in med en ganska rå och engagerad framtoning som fortsätter i stort sätt i hela låten. Verserna är bitvis riktigt bra, både musikaliskt och sångmässigt. Det ensa som stör mig med Best Years är refrängen. På något sätt så känns det väldigt mycket som jag har hört den förut. Texten i refränen är heller inte på något sätt ny. Jag menar, det finns ju en del låter med textraden ”these are the best years of my life”. Men ändå så tycker jag att Best Years är en av dom bästa låtarna på ”Good to be Bad”.

Plattan fortsätter med Can you hear the wind blow. Här blir jag riktigt besviken. Efter Best Years så känns denna låt så tråkig och helt utan energi. Riffen känns oengagerade och sången känns väldigt platt. Att sen den helt menlösa refrängen upprepas flera gånger mot slutet gör att man bara vill hoppa över Can you hear the wind blow.
Call on me tar sig plattan upp på fötterna igen. Denna låt tycker jag är riktigt bra. Från det tunga inledningsriffet genom verserna, där Coverdale återigen sjunger lika engagerat som på Best Years, till den tunga refrängen som verkligen doftar 80-tal. Enligt min menig är Call on me, trots sitt poppiga namn😛, en riktigt bra hårdrocks låt.
Nästa låt är plattans första ballad. All I want All I need är en renodlad kärleksballad. Men trots det så blir den aldrig sliskig. Känslan av ärlighet är helt klart där, något som vissa nyare band inte har i sina ballader, och man försöker inte blåsa på med gospelkörer och skit. Dock kan jag tycka att det luktar lite väl mycket singer/songwriter om denna låt. Den känns faktiskt också stundtals som det är en Eric Clapton låt.
Sedan kommer skivans titelspår. Good to be Bad öppnas riktigt tungt, något som fortsätter längs hela låten. Tempot är ganska högt och det är helt klart den hårdaste låten på hela skivan. Men trots det känns den inte malplacerad på plattan. Samma sköna gung finns här och man sugs in i den.


All for Love
heter nästa låt, som inleds med ett riff som jag tycker liknar Iron Maidens Aces High lite väl mycket. Annars så får åtminstone jag lite punkvibbar i versen. Men det övergår sen till en Bon Jovi liknande refräng. Trots denna konstiga kombination så är detta e ganska bra låt.
Plattans andra ballad Summer Rain följer sedan. Enligt min mening platsar inte denna låt på en hårdrocksplatta. Jag tycker att Summer Rain är en poplåt. Mer finns egentligen inte att säga.


Lay down your love
är trots sitt namn inte ännu en ballad. Låten påminner mig om gammal blues blandat med en riktigt bra refräng. Coverdale sjunger riktigt bra här och musiken är även den välspelad och bra sammansatt. Enligt min mening så är Lay down your love den absolut bästa låten på ”Good to be Bad”. Så om du bara ska höra en låt från Whitesnakes nya album så rekommenderar jag starkt denna!
Efterföljande A fool in love har alltså ett svårt uppdrag, att inte få plattan att falla pladask efter Lay down your love. Jag tycker att den lyckas ganska bra. Låten har en av de bästa inledningarna på plattan, i form av att låten från en början låter som den är spelad genom en gammal radio. Resten av låten påminner i och för sig om de tidigare låtarna på plattan, men vad gör det när dom låtar den påminner om är ganska bra.


Got what you need
är plattans näst sista låt. Även den påminner mig om de tidigare låtarna. Starka verser och en stark refräng, men jag tycker aldrig att den riktigt lyfter.
Skivan avslutas med ‘Til the end of time. En hyfsat bra ballad, dock inte lika bra som All I want All I need. På denna ballad ackompanjeras Coverdale av endast en gitarr, vilket gör att det blir en stämningsfull avslutning på ett bra album.
Om jag nu ska sammanfatta ”Good to be Bad” så skulle jag säga att det är ett ganska bra album. Det innehåller starka låtar i klassik 80-tals stil. Det som tyvärr drar ner helhetsintrycket är att det känns som att alla låter har blivit gjorda förut. Det finns inget nyskapande, förutom då Punk/Bon Jovi korsningen i All for love. Men trots det så blir mitt slutbetyg ändå ganska högt (se nedan) och jag rekommenderar alla som gillar klassik rock att köpa detta album.
Whitesnake – Good to be Bad; Betyg 7/10

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s